”Tror du som ’glömde’ köpa ledbevis i påsk att lederna sköter sig själva?”

Publicerad 02 april kl. 16:00

Detta är en ledartext publicerad i Folkbladet. På ledarplats framförs socialdemokratiska värderingar. Ledarskribenten svarar för åsikter i artikeln.

Att göra rätt för sig och köpa ledkort för att köra skoter, fiskekort för att fiska eller dagspass för att åka längdskidor borde vara en självklarhet. Det är ideella krafter som bär möjligheterna till en aktiv fritid på sina axlar, att göra rätt för sig är det lägsta priset vi kan betala, skriver Linda Westerlind i en ledartext.

Annons

https://content.folkbladet.nu/news/htmldocument

SNABBVERSION

• Att köpa ledbevis för aktiviteter som skoteråkning, fiske och längdskidåkning är viktigt och rätt, skriver Linda Westerlind i en ledartext.
• Ideellt driven verksamhet är beroende av inkomsterna från ledbevis, fiskekort och skidpass.
• Lokala föreningar och eldsjälar jobbar hårt för att skapa och underhålla möjligheter för andra.
• Att bidra ekonomiskt till dessa verksamheter är det minsta man kan göra som uppskattning, menar ledarskribenten.

Den här sammanfattningen är gjord med stöd av AI och är kvalitetssäkrad av Folkbladet.

Visa mer

Linda Westerlind

Politisk redaktör

linda.westerlind@folkbladet.nu

Följ

Det handlar om några hundralappar för en helg, eller det drygt dubbla för en hel säsong. Jag talar så klart om ledbevisen för att köra skoter.

Kontrollerna är få, skoterförarna är många, lederna långa. Att komma undan med att ”tjuvköra” är relativt lätt. Men är allt annat än rätt.

Många är reglerna att tulla på, många kronor kan man ”spara” genom att inte göra rätt för sig.

Det finns grader i helvetet av övertramp, att snatta från secondhandaffärer som sysslar med välgörenhet är en. Inte långt efter kommer att köra på skoterleder utan ledbevis, fiska utan fiskekort och åka längdskidor utan att köpa dagspass.

Det vill säga, att utnyttja ideellt drivna verksamheter som är helt beroende av inkomsterna ledbevisen, fiskekorten eller skidpassen ger.

Det finns ingen som blir rik av att pista skoterleder, dra skidspår eller spruta snö på konstsnöanläggningarna.

I Klimpfjäll är det KIIF, Klimpfjälls Idrott & Intresseförening, som sköter driften av skoterlederna. I Hemavan är det de lokala skoterföreningarna som ordnar med det praktiska.

Det finns ingen utdelning till några aktieägarna, varje litet plus i kassan går till föreningarna, och i förlängningen såna som du och jag.

Det finns ingen som blir rik av att pista skoterleder, dra skidspår eller spruta snö på konstsnöanläggningarna.

Det är de så kallade eldsjälarna som ser till att vindskydd byggs och hålls efter, som fyller på med ved, och för att inte nämna just skoterlederna som exempel: Ser till att ledkryssen sitter där de ska, att passager inte växer igen under sommarhalvåret och att det under vintern hålls efter och pistas efter behov. Men allt det kostar pengar.

Krävs det nya verktyg? Virke? Ny släpvagn? Allt är beroende av att pengar kommer in.

Och de där eldsjälarna. Vet ni? Jag kan inte hjälpa att det knyter sig lite i magen varje gång någon får det epitetet.

Mot den bakgrunden är det verkligen på sin plats att konstatera att den som kör skoter utan ledbevis, fiskar utan fiskekort eller åker längdskidor utan dagspass faktiskt ska skämmas.

Det där eldsjälarna sitter på många, långa timmars jobb. Det är att stiga upp mitt i natten för att dra spår så andra kan köra skoter när solen gått upp.

Det är att lägga mängder av semesterdagar på att spånga vandringsleder så att andra kan vandra på sina lediga dagar.

Det är att offra tid från familjen under vinterhalvåret för att sitta med bokföring och sortera kvitton till sent på natten, skriva verksamhetsberättelser och hålla koll på ekonomin i alla de tusentals små föreningar som ser till att andra kan njuta av friluftsliv eller ungdomsidrott.

Mot den bakgrunden är det verkligen på sin plats att konstatera att den som kör skoter utan ledbevis, fiskar utan fiskekort eller åker längdskidor utan dagspass faktiskt ska skämmas.

 Jag betalar mer än gärna det som plånboken tillåter, om så bara ett par tior. Det är det minsta man kan göra för att visa uppskattning för alla som drar civilsamhällets ideella, och ofta rätt tunga lass.

För utgifter som faktiskt bara känns bra i magen är utgifter som de ovan. I vårt fall främst alla dessa fiskekort vi årligen lägger pengar på. Får vi någon fisk? Nja, inte direkt. Däremot får vi tusenfalt tillbaka i form av tydligt markerade leder, vindskydd att vänta ut regnet under och väldigt ofta även ved att elda med för att få upp värmen igen.

Sedan betalningsfunktionen Swish numera är kutym hos de flesta har skyltarna med en önskan om ett ”frivilligt” (de är inte frivilliga, jag tycker du ska betala, punkt) bidrag till den förening som sköter vindskydd ute i skogen, badplatser ute i byarna eller lekplatser – blivit allt fler.

Det är helt rätt. Och jag betalar mer än gärna det som plånboken tillåter, om så bara ett par tior.

Det är det minsta man kan göra för att visa uppskattning för alla som drar civilsamhällets ideella, och ofta rätt tunga, lass.

Linda Westerlind